onsdag 28 maj 2008

Hjärnan vet men hjärtat vill inte veta...

Jag tror att vi många gånger upplever döden som så jobbig att vi sätter upp ett ”skydd” runt oss så att döden inte kommer för nära inpå oss. Så kan vi ta in döden i för oss lämpliga bitar och titta på.
Men det finns tillfällen då vi inte klarar att hålla upp ”skyddet”. Exempelvis vid begravning, då döden brutalt tränger sig på oss.
Jag erbjuder bl.a. därför mina kunder, att med mitt stöd ta ett (extra) sista avsked av den döde.
Många reagerar spontant med att de inte vill. Typ, -Vi har tagit avsked på sjukhuset, -Vi känner oss färdiga med det, -Vi vill komma ihåg honom som han var.
Jag tror många gånger att det är så att: ”Hjärnan vet, men hjärtat vill inte veta” att personen är död.
Om man tar avsked när personen varit död en tid, blir allting väldigt tydligt för både hjärna och hjärta. En fin möjlighet att göra detta under trygga former och utan tidspress med mig.
Det är dessutom ett ypperligt tillfällighet att passa på och säga saker som inte blev sagda då personen var i livet.
Genomgående efter detta avsked är en känsla av oerhörd lättnad.
Det som också händer är att personerna inte blir rädda när ”skyddet” inte håller vid begravningen, eftersom de känner igen känslan.
De kan därför vara mer närvarande vid begravningen. Där ser jag stora skillnader.
MEN det är ju naturligtvis människor själva som väljer hur de vill göra!!!

måndag 26 maj 2008

Barn och döden

Många människors första reaktion är att vilja skydda sitt barn. Detta är ett missriktat beskyddande. Dessutom överför vi på så sätt våra egna rädslor till barnen. Så istället:
Var alltid ärlig mot ditt barn, hur smärtsamt och jobbigt det än må vara. Ditt barn måste veta att det alltid kan lite på dig.
Barn är så ”oförstörda” och ställer ofta direkta frågor. Försök att inte bli förskräckt eller rädd, det märker barnen och slutar då att fråga. Jag tycker själv att man istället lär sig så mycket genom att lyssna på dem. De ser döden mer okomplicerad än vi vuxna.
Igen, viktigt att använda ordet ”död” och inget annat.
Jag vill även uppmana till att ta med barnen på avskedstagande och begravning. Barn kan t.ex. rita en teckning eller något annat som de kan lägga i kistan. Spännande att höra hur barn tänker. Min pojke, då ca 4 år gammal, ville ta med sig en gul kofta till sin gamlamormor när hon var död. Men när vi närmade oss sjukhuset ändrade han sig och sa: - nej föresten, jag tror inte hon har någon användning för den nu. Jag vill hellre ge en blomma till henne.

lördag 24 maj 2008

Ambassadör


Jag har blivit utnämnd till att vara ambassadör för kvinnligt företagande. Jätte kul! Igår träffades alla ambassadörer i Stockholm för att få vårt formella uppdrag. Vi ska bl.a. ut och hålla föredrag för att inspirera andra att ta steget ut i företagandet. Uppdraget håller Maud Olofsson och Nutek i.
Fantastiskt vilken kraft som fanns i lokalen! Läs vidare i Svd: http://www.e24.se/samhallsekonomi/politik/artikel_485575.e24
Kul också att träffa en kollega från en byrå i Linköping, Stilla Begravningsbyrå. Vi fick känslan av att vi jobbar på ett liknande sätt och ska träffas igen!

tisdag 20 maj 2008

Sorgbearbetning

Jag har nyss utbildats i ”Sorgbearbetning”. Det hela passar så bra ihop med mitt sätt att jobba.
I höst kommer jag starta upp kurer i ämnet. Här följer lite ur kursinnehållet:
”Sorg är en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förändring av ett välkänt livsmönster”.
Normala sorgreaktioner:
*Känsla av bedövning
*Koncentrationssvårigheter
*Energiförlust
*Humörsvängningar
*Påverkan på mat- och sömnvanor

Myter om sorg:
*Var inte ledsen
*Var stark (för andras skull…)
*Tiden läker alla sår
*Sörj i ensamhet
*Ersätt förlusten
*Håll dig sysselsatt

Oförlöst sorg handlar nästan alltid om okommunicerade känslor.

Sorgbearbetningens resultat blir oftast:
*Försoning med det som varit
*En känsla av lättnad
*Ny energi och livslust
*Förnyad närvaro

torsdag 15 maj 2008

Ordet "död"

Varför är vi rädda för att använda ordet ”död”??? Jag tolkar det som rädsla i alla fall. Vi hittar på massa andra sätt att säga det, när vi igentligen menar, dö eller död. T.ex. avlida (låter som någon lidit), gått bort, gått hädan, somnat in, sista vilan m.m. m.m.
Jag brukar t.ex. då jag har kurser för vårdpersonal, be dem träna sig på att använda ordet död för att till slut känna sig bekväma med det.
I vården blir det tokigt många gånger när man inte vågar använda ordet död. Exempelvis när en sköterska eller doktor ska informera om någons hälsotillstånd. Efteråt förstår kanske inte den anhörige att döden är nära, eftersom budskapet har lindats in för att slippa säga ”dö”.
När jag jobbat som sköterska och det upplevts som oklart vilken information som givits, har jag ibland ringt upp anhöriga och sagt t.ex. – ”Är det någon som talat om för dig att din mamma håller på att dö?” Naturligtvis inget trevligt samtal att få… Men de jag pratat med har varit väldigt tacksamma att jag ringt! Det blir ju enklare att prata med varandra när vi pratar klarspråk och benämner saker vid sina rätta namn

onsdag 14 maj 2008

Konfirmationsundervisning…


….har jag ibland. Det tycker jag är väldigt kul! De ger så mycket bra tillbaka. Jag pratar om vad som händer från det man dör fram till begravningen.
Hur kroppen förändras när man dör. Vad man gör och kan få hjälp med på begravningsbyrån, samt mycket annat runt det.
När jag varit på läger har vi avslutat med en ”prov begravning” i kyrka.
Nu senast i april hade jag i stället, förutom min bil och en kista (förstås), gjort ett bildspel med bilder runt detta som jag visade.
Jag visar även konfirmander hur en svepdräkt ser ut. Den ingår när man köper kista. Det är väldigt sällan jag använder den. Jag brukar i stället informera om att den döde kan ha egna kläder, vilket oftast känns personligare.

onsdag 7 maj 2008

Besök från Holland

Idag fick jag besök från en kvinna som drev begravningsbyrå tillsammans med sin mor i Holland! Els Jager http://www.jageruitvaartzorg.nl/index.htm
Intressant att ta del av varandras verksamheter. I Holland är det vanligt att den döde stannar kvar i hemmet fram till begravningen. Man har då en transportabel kylanordning, vanligtvis ett sorts kistlock med kyl funktion. Anhöriga och vänner tar avsked i hemmet. Det är även lag på att begravningen ska ske inom 5 (!!) dagar där.
Här tar det vanligtvis 3-4 veckor innan begravning. Jag tycker det oftast är viktigt att det inte går fortare utan att de anhöriga hinner med att ta in vad som hänt samt att de kan planera begravning och minnesstund i lugn och ro utan att behöva känna stress.
Angående kylförvaring berättade jag för mitt besök att min framtids dröm är att ha ett eget kylrum så att folk lätt kan komma och gå när det passar dem. Samt att jag ska kunna säga:
”- Gå hem i lugn och ro så tar jag hand om er mamma (t.ex.)”

tisdag 6 maj 2008

Utbildning till begravningsentreprenör

I höst börjar den första (!!) utbildningen till begravningsentreprenör. En ett årig utbildning som är förlagd till Uppsala. Själv sitter jag med i ledningsgruppen. Det har kommit in 108 ansökningar till 25 platser. Jättekul!
Jag har varit med och granskat ansökningarna och sedan har vi plockat ut 60 stycken som fått komma på workshop och intervju. Idag träffade vi de 30 första. En väldigt spännande dag som var mycket intensiv och full av intryck. Spännande att höra hur de såg på sitt blivande jobb samt varför de ville gå denna utbildning. Läs vidare i UNT på länken.
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=77-AV_ID=751378,00.html

söndag 4 maj 2008

Jobba som begravningsentreprenör

Får ibland frågan om jag är religiös. Svaret är nej.
Får även frågan om det inte är tungt och jobbigt att jobba med döden.
Svaret på den frågan är också nej. Jag ser det som att jag jobbar med livet genom döden.
När döden gör sig påmind i ens liv blir det ju så att man reflekterar över det liv man lever.
Det känns också fantastiskt att kunna hjälpa människor med något som många upplever så svårt.
Att möjliggöra fina avskedstagande (visningar), där de anhöriga efteråt känner en sådan otrolig lättnadskänsla och tacksamhet känns stort. Jag känner stor ödmjukhet runt detta.
Känner att jag gör skillnad för många människor. Det är fantastiskt!!!
Jag brinner för det jag gör och känner att jag verkligen hamnat rätt.

lördag 3 maj 2008

På patologen

Läste en gång en dödsannons på ett barn. Jag reagerade på ett det var väldigt kort tid mellan dödfallet och begravningen.
När jag sedan fick möjlighet att prata med pappan, frågade jag naturligtvis varför det var så.
Pappan berättade att de varit och tagit ett sista avsked av sitt barn och att det var så kallt och hårt där han låg, så de ville få honom därifrån fortast möjligt.
Tänkte då att om de fått lägga sitt barn på en mjuk filt och med ett täcke på så kanske det inte hade behövt känna den paniken.

fredag 2 maj 2008

Välkommen till min Blogg

Min begravningsbyrå heter Grindstolpen.
Grindstolpens vision! Vi vill att omhändertagandet efter döden ska genomgå samma förändring som omhändertagandet i samband medfödelsen har gjort. Förr när vi föddes togs vi emot av en barnmorska som tog ut oss, tvättade och klädde på oss. Sedan gavs man till mamman. Då fanns det barnsalar där barnen vistades i och fick komma till mammorna på bestämda tider. Allt var strängt reglerat. Idag tas barnet ofta emot av pappan och föräldrarna sköterde mesta själva. Barnmorskan finns i bakgrunden som stöd och hjälp om något inträffar. Idag får föräldrarna möjlighet att hitta den rytm och de sätt som passar just dem och barnet. Personalen finns där för att stötta föräldrarna, såväl praktiskt som känslomässigt, allt utifrån behov.

Vi ser oss som denna ”barnmorska” som ger kunskap, styrka och mod för att människor ska våga närma sig döden på ett naturligt sätt.