Hjärnan vet men hjärtat vill inte veta...

Jag tror att vi många gånger upplever döden som så jobbig att vi sätter upp ett ”skydd” runt oss så att döden inte kommer för nära inpå oss. Så kan vi ta in döden i för oss lämpliga bitar och titta på.
Men det finns tillfällen då vi inte klarar att hålla upp ”skyddet”. Exempelvis vid begravning, då döden brutalt tränger sig på oss.
Jag erbjuder bl.a. därför mina kunder, att med mitt stöd ta ett (extra) sista avsked av den döde.
Många reagerar spontant med att de inte vill. Typ, -Vi har tagit avsked på sjukhuset, -Vi känner oss färdiga med det, -Vi vill komma ihåg honom som han var.
Jag tror många gånger att det är så att: ”Hjärnan vet, men hjärtat vill inte veta” att personen är död.
Om man tar avsked när personen varit död en tid, blir allting väldigt tydligt för både hjärna och hjärta. En fin möjlighet att göra detta under trygga former och utan tidspress med mig.
Det är dessutom ett ypperligt tillfällighet att passa på och säga saker som inte blev sagda då personen var i livet.
Genomgående efter detta avsked är en känsla av oerhörd lättnad.
Det som också händer är att personerna inte blir rädda när ”skyddet” inte håller vid begravningen, eftersom de känner igen känslan.
De kan därför vara mer närvarande vid begravningen. Där ser jag stora skillnader.
MEN det är ju naturligtvis människor själva som väljer hur de vill göra!!!